23.14

Jag sitter nu rödgråten och praktiskt taget livrädd på tåget på väg till Arlanda, det dröjer lite mer än en timme tills jag är framme. Jag har ont i magen, gruvar mig och känner mig jätteledsen just nu.

Manne skjutsade mig till stationen och där sa jag hejdå till baby. Tårarna rann och mitt hjärta svämmade över av både kärlek och sorg på samma gång. Sorg för att vi måste vänta några veckor tills vi ses igen, men nu känner jag även längtan till december. Jag hoppade på tåget och vi rullade ut från stationen, precis när jag fått stopp på tårarna pratade jag med pappa och allt vällde upp igen.

Människor sitter och skrattar på tåget och jag undrar varför. Detta är en sorgens dag för mig. Jag har sagt hej då till alla som betyder mest för mig, eller det är inte hej då – det är vi ses. Men gråtit det har jag gjort, det känns som om jag spenderat hela augusti med att gråta, och de gånger jag inte gråtit har liksom samlat på sig och kommit ut med det andra..

Jag är hungrig men tränger bort hungerkänslorna, äter jag något nu kommer det bara att växa i munnen och smaka salt av tårar som jag inte kan hindra från att ta sig ut genom mina redan så svullna ögon. Ah jäkla Upptåg som ska stanna vareviga minut! Det går inte ens 10 minuter mellan varje stopp och såhär ska det hålla på fram till klockan 00.31 då jag ankommer.

Nästa station: Mehedeby, Mehedeby.
Jag skojar inte när jag säger att det här är det fjärde eller femte stoppet vi har gjort på 20 minuter.

Jag är orolig. Orolig för att flyget ska vara försenat så att jag missar flyget från Paris. Orolig för att mina väskor ska komma bort. Orolig för att jag ska komma bort. Orolig för hur sjutton jag ska få av väskorna av det här jäkla tåget!
Älskade Jonas har märkt min oro och ångest hela dagen och sagt till mig att ta det lugnt, att jag fixar det. Naturligtvis har han rätt, som nästan alltid.

Åh, nu ska jag ge mig på att äta en macka jag fått, och gråta lite mer...